saknad.

Jag kommer på mig själv att sakna personer. 

Men inte personer som fortfarande finns i mitt liv.

Utan en viss person som fanns i mitt liv men valde att ta sig ur det. 

Det kändes väldigt väldigt illa då han gjorde det. Jag kände mig usel. Jag kände mig som en sådan person jag inte ville vara. Som den ettriga som vägrar släppa taget. Som den dryge som kräver alldeles för mkt uppmärksamhet. Och jag kunde för allt i världen inte förstå vad jag hade gjort honom eller inte gjort honom. En vän, en fin vän lämnade mig. 

Han "gjorde slut" på den fina vänskap vi en gång haft, men samtidigt. så gjorde han det på ett väldigt fint sätt. och på ett sätt som så att, jag tror, att skulle jag en dag verkligen behöva honom. Så skulle han nog dyka upp igen. Ge mig en kram. Jag tror det. Jag vill gärna tro det.

det har inte hänt förrut. det har hänt en gång, med honom. 

och nu sitter jag och funderar igen på det. 

han hade sina skäl. vi var inte på samma plan längre.

jag hade gått "vidare"

han var kvar på samma plats.

han ansåg vi inte längre kunde vara de två cyniska personerna som var mot världen.

Jag hade blivit "för glad", " för lycklig. 

simons mejl till mig.

det hårda mejlet. som jag äntligen fick efter ett tags funderande och insikten om att det förmodligen var över.. 

På många sätt är jag inte samma människa som jag var förut. På många sätt är jag väl kanske precis samma person.

En sak jag försöker lära mig är vikten av vara ärlig. Vilket jag inte har varit så bra på tidigare.

Jag ska försöka tala om vår relation, och det blir här för om jag skulle ringa och försöka skulle jag förmodligen fega ut och ljuga ihop någon skenhistoria för att det skulle vara svårt att tala om.

Sanningen om vår relation, som både du och jag har haft stort utbyte av, är att den har byggt på två utsatta människor med mycket sorg och elände i sin tillvaro. Det har varit dess intensitet och styrka. Och det är en av anledningarna till att vi båda värderat den högt. Vi har behövt varandra (väldigt mycket).

Problemet, känner jag, har varit just detta. Att vi egentligen bara haft den smältpunkten - problemen och utsattheten vi delat. Anledningen till att jag inte hört av mig så mycket den senaste tiden, har varit för att jag inte kunnat identifiera mig med Christina bortom hennes problem.

Jag skriver det här för att vara ärlig och inte för att göra dig ledsen. Och på något sätt har detta inte någonting med dig att göra. Det handlar inte om att jag på något sätt nedvärderar dig.

Någon har sagt att alla relationer har en början ett mitt och ett slut som liksom går i loopar. Man förändras och utvecklas på olika sätt (känslomässigt, idemässigt etc etc). Och detta gör att alla relationer (hela tiden) förändras. Gång på gång utvecklas dem eller faller sönder.

Anledningen till att jag inte har hört av mig har varit att jag känt att vi håller på att glida isär. Och jag har inte velat konfrontera detta.

Med det här mejlet säger jag INTE upp vår vänskap. Jag ville bara att du förstår hur jag känt och varför jag inte hört av mig. Kanske kan det här förbättra vår relation. Eller kanske tycker du inte längre att den är värd att ha.

Jag vill inte bara ljuga för dig elller undvika dig eller något. För DET känns inte bra.

men ändå behålla minnet av den tid vi har haft tillsammans, som betytt mycket för oss båda. 

Jag saknar honom, jag saknar de soliga vårdagarna då vi satt och sörplade på vår seveneleven-kaffe och spanade in människor och hävde ur oss våra problem och depressioner. 

det var som en slags terapi,  en gång i veckan. helst. någonstans på söder. prata, må dåligt, skratta åt ens egna ickevälmående. göra narr av världen, av sig själv, om framtiden.

om drömmarna om framtiden. Och samtidigt som vi satt i vårat deppiga rus var vi ändå otroligt bra. Vi var så mkt bättre än alla de andra. Tyckte vi. 

vi var helt otroliga ihop. men han hade rätt i det han sa.

 "den har byggt på två utsatta människor med mycket sorg och elände i sin tillvaro"

ack. ack. pratat med K om det här också, och även hon har en sådan person/hade en sådan person i sitt liv. Varför, kan man inte släppa det deppiga för en stund och vara glad och lycklig i en timme eller två. Vissa människor, jag förmodar dom måste. Att dom behöver det, men förståss är det något jag vill ändra på men inte kan utan får helt enkelt acceptera det.

Jag minns hur han talade till  min mor i ett av mitt livs svåraste stunder. 

(förmodligen min mors också)

Jag minns hur han talade med henne och lugnade hennes nerver.

Hur han förklarade för henne att Christina kan klara sig själv.

Att Christina vet vad hon gör, och vet hon inte det, då har jag koll på henne. 

Han lugnade min mamma i den jobbiga vevan med Tommie. 

Han hjälpte mig så oerhört mkt i det.

jag har honom att tacka för väldigt mkt. 

oavsett.