knarkarkvart o min lärare är på sjukan..

Mitt rum ser ut som en knarkarkvart.

 Utan nålar och droger. Förutom kaFFE och ciggaretter då. 

Fast ja, kanske mer ser ut som en ungkarlslya. Men får mig att vakna till liv. ( nu har det visserligen bara varit rörigt sedan i söndags..) Men, det går ändå inte.

Måste reda upp det här. Måste reda upp mig. Jag började idag. Efter skolan

Fick bara två timmars sömn inatt. Sömnlös. Ja, det blir jag ibland. 

Fick goda råd från Bror J. Väldigt goda råd. 

Idag så promenerade jag hem efter skolan. Släckte ner i rummet. ( slippa se röran)

kollade tre avsnitt aV Dexter på raken. Jag vågar liksom inte somna. Så får bli att ligga ner. JAg menar, somnar jag kanske jag inte kan somna inatt igen. Och nej, Jag vill sova på natten.

Tre timmars liggande och dö. Med Dexter.

Och nu. Nu har jag dragit upp persiennerna. Klockan är 17.50.

himlen är blå igen och det är fortf sol ute.

Min lärare Pistollet. Som jag gillar väldigt mkt redan. Ligger inne på sjukhus

Hon kommer förmodligen inte jobba mer. DOm ville inte berätta vad det var. 

Han, direktören, som kom in för att prata med oss fick tårar i ögonen, och hon är MKT ILLA DÄRAN. Mitt hjärta snörpte ihop sig. Jag vet inte om det bara var jag som såg det, hur han försökte prata i vanlig ton och förklara att "pistollet inte mår så bra o vi kommer få en vikare" men då han sade MKT ILLA DÄRAN, man såg det, man såg hur han, försökte hålla det inne.

Sedan pratade han vidare igen. Om en ny lärare ( inte en vikarie) som är minst lika bra som Pistollet. Vi kommer inte ha Pistollet mera. Och, det gör ONT i mig. Jag förstår inte hur i helvete en lärare kan komma en så nära. Han. Direktören förklarade även hur mkt hon tyckte om våran klass och att hon ville vi skulle veta det. 

Nej jag grät inte, men jag ville. Men jag vågade inte. 

Jag tror inte folk i klassen förstod. Vad dom pratade om egentligen. När han sa " hon är mycket sjuk" började en tjej skratta. Om det var åt det vet jag inte. Men ja, det var ju inte humoristiskt. Folk verkade inte förstå. O jag blev så förbannad. Folk satt och lyssnade på han som om det bara var lite ändring i schemat. Vilket det ju blir. Men herregud! Hon ligger inne på sjukhuset, är mkt illa däran. Kommer inte jobba mer och vill hälsa hon tyckte om våran klass jättemkt. 

Och damen var inte kry innan heller. Damen sitter i rullstol. Damen är över 65. Man ser att hon inte mår bra! Man ser hur hon börjar skaka innan rasten och sedan är lugn igen. MAN SER!!

JAG SER! Men ändå var hon så toppen. Och så bra, och hade humor, mkt svart humor, men hon var underbar. Och nu sitter jag och deppar för det här. 

Jag vill åka dit. Till sjukhuset. Jag vill fixa ihop en blombukett. 

För så bra var hon, på en sådan kort tid fick hon mig att uppskatta henne så mkt. 

Och nu känns det som jag förlorat ngn igen.. 

Men, det är förmodligen normalt. Man är ensam i ett annat land. Man försöker hitta sina "mentorer" där ute. En lite äldre, en lite visare, en person som förmodligen skulle kunna hjälpa en i något. Jag menar nu, praktiska saker, där man känner man har noll koll, 

fan, fan fan fan säger jag.