irritation

Idioti.

Var social igår med Rachel. Rachel är trevlig och rolig, en av mina bästa vänner här. 

Men så var det den här Mateza som vi också var med. 

Dagen började så här. Rachel och jag hade bestämt att ta en öl på kvällen men att hon först skulle fika med Mateza, vilket jag inte "kunde" följa med på. ( jag har redan fått intrycket av den damen.. som lite.. eller väldigt märklig , så jag klämde till med tvätttid just då , men jag kan komma senare!) 

Info om Mateza: Kommer från Bolivia, är här med sin bror Louis. Louis går/gick i min klass förra terminen. Och han är nog en av dom underligaste jag träffat. Han är inte elak eller så, verkar tvärtom väldigt snäll. Men han är tystlåten. Så pass tystlåten att jag inte står ut att gå samma väg hem från skolan som han. Minns en gång då jag hade lite bråttom hem, men valde ändå att gå. Vackert väder, ny stad, såklart man väljer att inte ta "tramen - tåget". Maria ville gå med mig en bit till hennes hem vilket jag tyckte var helt okej, och Louis gjorde detsamma. Men Louis gick hela biten hemåt, bor väldigt nära mig.. Men iallfall min första upptäckt när jag kom hit var att, dessa människor, dessa "latinos" går VÄLDIGT LÅNGSAMT. Alltså snigel på det hela. Men ja, den gången gick vi tillsammans, killen kan engelska. Men han vägrade prata så mkt. Fick inte igång en konversation någonstans. Frågor som "Vad tycker du om Montpellier då? svarade han kortfattat på som, ja , det är fint. * tyyyyyyystnad* Jag säger ngt med att, ja det tycker jag med, varför valde du montpellier då? Louis : ... Ja, jo, jag ville plugga franska...

Vilket jag självklart också fattade. Men så gick han såååååååådär jäättelångsamt. Och jag försökte vara trevlig och säga det att, du förlåt men jag har väldigt bråttom, jag måste tyvärr gå fortare än min egen takt.. Och han nickade instämmande att okej det är lugnt. Jag går med dig i samma takt. 

Hände det ? Nej , han gick liiiiiiiiiiiiiiiiiiiika långsamt. Så vägen som tar ca 30 minuter att gå tog 1h och en kvart.... Herregud. 

Men ja det här syskonparet. Är jämt tillsammans, aldrig utan varandra ( kanske har det med kultur att göra?) Men det kan jag inte tro då jag känner andra människor som OCKSÅ är från Bolivia och har kommit hit som bror och syster. De är då absolut inte jämt tillsammans. 

Dessa två hänger alltså jämt ,endast med varandra och ingen annan. Dyker upp då och då till en tillställning och står tätt intill varandra och småler. (mkt mkt märkligt, alltså har jag hållit mig undan dessa två..) Jag är hemskt elak nu men skulle inte förvåna mig om dom två "idka älskog"

uhh

Men ja igår, så, satt jag hemma, vid fyra ringer Mateza och frågar om jag är på väg till dom, jag säger nej utan säger det att, jag kommer som sagt senare. En timme senare ringer Rachel, och frågar var jag håller hus, och jag säger det att men om en stund vännen, en stund till sen e jag klar att gå. Kortfattat "bra" från rachel... En halvtimme senare ringer Rachel igen och då är jag faktiskt klar att gå. Är du på vääääääääääääg nu? Ska vi ta den där ölen nuuuuuu? Kommer du? Gör du? ÅÅÅH SÅ BRA!  Men då ses vi om, tio minuter  fint fint, så lägger hon på. Jag hann inte säga ett dugg. Allt det hon sa var hennes egna svar på "fantiserade (väldigt snabba svar) från mig". 

Jag går iväg. Jag möter dom. Och efter det här mötet tänker jag undvika mateza för all framtid. 

Jag gillar folk som pratar mkt, som berättar historier om livet, som skämtar och underhåller. Det gör jag, och jag gillar att göra det själv. Självklart. Jag gillar att samspela med människor och bolla fram och tillbaka. Att diskutera. Om allt eller inget. 

Mateza däremot. Älskar sin egen röst. Ville inte höra på vad jag och Rachel sa, om vi ens fick ngt att säga till om, hon andades knappt mellan sina ord/meningar. Förutom då hon letade efter ord hon inte kunde komma på på engelska. DÅ fick vi allt fylla i. Tack Mateza. Jag blir hedrad.

 Men, ja, som jag sa. Jag gillar folk som pratar mkt. Men. Ja. DÅ ska det också vara intressant eller underhållande, samtalet i sig kan ju egentligen vara urbooota ( kan man säga så?) tråkigt men är det underhållande? Ja! Jag är med i leken. 

Mateza pratade om. hennes bror, hennes bror, återigen hennes bror, hennes jobb, hon hann tillomed gråta en gång över sitt jobb, (som... vänta.. psykolog!) om hennes far hon haft dålig kontakt med, hennes plastfarsa som hon älskar, hennes bror igen, hennes bror igen, hennes jobb, adoption ( hade med hennes jobb att göra), men dåå klämde rachel plötsligt in, men du, Christina du har ju snackat om att du vill adoptera, och jag sa det att ja, det vill jag ju göra med tanke på...

AVBROTTT. 

Mateza: Det är en lång process som kan ta väldigt lång tid och vara påfrestande för alla parter. 

Jag; Ja, det har ju jag också förstått.

mateza pratar på om ett barnhem i Bolivia ( vilket faktiskt var lite intressant)

Rach: ja, jag fudnerar också på att..

AVBROTT

Mateza: Kan man inte skaffa egna barn. Men ja, min biologiska pappa , bla bla bla bla bla

Rach klämmer in igen. " Men Christina, duuu hade ju heller ingen bra kontakt med din pappa? Men nu är den bra?"

Jag: ja, jo, faktiskt. Det har ju faktiskt funnits ett tomrum i mig men som jag känner nu blivit fyllt vilket är roligt och märkligt på sammma...

Mateza : Min bror Louis, han. Han är så påfrestande

Rachel och jag stirrar på henne och jaha, okej? Din bror igen, ja? 

Men så fortsätter det

När Mateza började prata om sin bror som om hon vore sin pojkvän försökte jag få med Rachel i samtalet om att ja, så har du känt me din kille ibland också va? Kommer du ihåg den gången då... 

Slutsumma : mateza valde alltid att endast ha ögonkontakt med en person, jag var tyvärr den som fick äran att ha mest ögonkontakt, då passa Rach på att sitta och dagdrömma och min ENDA önskan var att "snälla det är rachs tur nu att ha ögonkontakt, jag vill också dagdrömma mig bort från det här hemska..."

Jag började hantera situationen med att " oj, vad min blåsa är liten idag, hoppsan nu går jag på toaletten igen(!!), sen så ljög jag om att jag var tvungen att ringa ett samtal och gick ut och rökte. Andades, försökte hitta mitt lugn. Går in igen. och Mateza pratar ännu en gång om sin bror. Kunde inte hålla mig då o sa det att " men guuu pratar du fortf OM DIN BROR!?"

till slut började jag o rach röra bland våra väskor o säga det att nu e det nog dags o gå hem. fyra timmar med den damen tar kål på en. Mateza frågade direkt: kan vi inte ha shoppingtur vi tjejer imorn? DIREKT SÄGER JAG att nej har MASSOR ATT GÖRA. exakt samtidigt. exakt samma mening som Rach säger exakt samtidigt ( lite pinsamt? nej inte alls egentligen) 

Men, ja, kontentan av det hela. Tjejen är alldeles för uppblåst, självcentrerad, tråkig, dålig lyssnare, och pratar OM ALLA SINA PRIVATA grejer på "första träffen". 

Nej tack. Gillar öppna personer men, nej, den här gången vänder jag hellre ryggen till

herregud, fotbollen på teve blev plötsligt mitt intresse och nej, jag gillar inte fotboll. 

mateza är psykolog.. . . 

vilket har fått mig att komma fram till, med mer bakgrund till det, Kristina du vet vad jag pratar om. Psykologer är privat sätt, vidriga, gällande socialt liv. Självcentrerade narcissister. 

Jag tänker hålla i den teorin tills ngn bevisar motsatsen

och ja, de flesta är självcentrerade, det är jag med, annars skulle jag nog förmodligen aldrig startat upp den här bloggen. Men, har en bortförklaring till det. Jag är i Frankrike. Inte i Sverige. Och jag vill pga vänster förmedla mig till mina vänner. Varav ha det som en egen liten dagbok att minnas tillbaka på. Enkelt. Men ja, vissa personer är ju tyvärr för mkt