tomhet

Discover Moneybrother!

den här låten . Har varit mig väldigt kär sedan.. Hultsfred 05. Av många orsaker gällande mig och T. Det var en låt som tillhörde mig och T. Inte av någon särskild anledning. När vi såg "Moneybrother" uppträda var det soligt, vi var fulla och höga, på kärlek. Det var en fin konsert. Helt underbar. Vi var förmodligen som lyckligast just då.  När det senare några år efter tog slut mellan oss grät jag jämt när jag hörde den låten.

 Det var inte uttalat att det var en låt som tillhörde oss eller att "Moneybrother" alltid skulle få en att minnas oss. Men jag fick senare höra att han kände exakt samma sak. (har för mig vi hade den på ngn partyskiva vi knåpat ihop också). Galet det där, att känna exakt samma sak för en låt. Eller egentligen inte, men att känna samma hemska känsla och tänka på varandra.

Idag så sa vi hejdå igen. Medan vi var i all stress och i allt packande. Vi två tillsammans har en förmåga att göra allt i sista minuten. Ingen plan. Ingenting. Men.. Så kom den låten. Just den låten. Jävla låt. Båda två stannde upp. Vi stod mitt i rummet . Och det var.. Hemskt. Båda två fick tårar i ögonen. Vi gav varandra en kram (fortf. vänner) höll om varandra, lyssnade till låten och sjönk ner i det deppiga. Ännu en gång ett farväl. OAvsett på vilket plan vi kommer vara och hålla oss till varandra kommer den låten alltid att finnas kvar mellan oss. Han kommer för alltid att vara den som kommit mig närmast, att förstå mig som person. Inpå det djupaste planet. Och det känns otroligt svårt att säga farväl till någon som är en så nära, som vet varenda liten sak om en, som vet vad man bär på för ångest. För ja, det finns en viss ångest jag bär på nu, men det är bara han som vet om den. Och nu ska jag klara mig själv med den. Jag hade honom innan också, men på msn, men det hjälpte. Nu ska han vandra runt i Indien. Inget internet. Aj. Ingen mildning för den förbannade ångesten. Men jag tror han gett mig så pass mkt råd och tips att jag kommer klara av den. För jag är ju stark. Det är en av mina bra egenskaper. Det vet jag.. (Och ingen svacka ska ändra på det)

Borde kanske införa förbud på det här. Inget mer hälsa på mig. Jag är trött på dessa tårdrypande farväl och tomheten jag känner efter. Vad hade världen tänkt att jag skulle göra nu? Tolv dagar är en ganska så lång tid och nu är jag van vid att ha en person runt mig. Hela tiden. Vilket, ärligt talat kunde göra mig riktigt förbannad, trött och irriterad ibland. Vilket var svårt att INTE visa. Men nu, har jag ingen att bli förbannad på, ingen att snacka strunt med. Jo. men ja, vännerna jag skaffat här, ja! Såklart har jag folk att prata med. Men dom bor inte i mitt rum. En skillnad. 

Nu är vardagen tillbaka. Det är lördag. Folk ska förmodligen ut och dricka. Jag följer förmodligen med. Men jag kommer fortf känna mig ensam. Men inte en chans till att jag orkar sitta här i mitt rum, själv. 

Ännu en låt.. Som påminner om den däär tiden. Så jävlA Mkt "parhus(radhus)" över det hela

Discover Omega!