rädsla

Jag åkte hit, till Frankrike. För att prova på ett nytt land, prova på den där drömmen. Jag visste ju någonstans att man skulle komma från sina vänner mer. Men jag trodde att det inte skulle spela någon roll. Att banden skulle allt sitta kvar. Ens närmsta vänner ska ju inte vara så lätta att förlora, tycker man.

Just nu vet jag inte. Känns som att jag förlorat dom mesta. Pratar inte alls särskilt mkt med dom. Som jag/vi trodde vi skulle göra. Det är inte bara jag som är upptagen med mitt liv. Men nu börjar det kännas av. Jag vet inte längre vilka som faktiskt är nära mig. Eller jo, klart några få. Men en speciell vän. Jag saknar henne något otroligt. Något helt otroligt. Vi pratar knappt längre. Varför? Jag har ingen aning. Min gissning är att vi är alldeles upptagna. Antagligen. Ganska svårt när man hänger i olika länder. Anders pratar och hänger mer, och går ut med denna dam mer än vad jag gör, och kommer att göra på länge. Vilket jag klart tycker är jättekul! Men det känns lite märkligt och förvirrande. Men bra. Känns bara så skumt att höra att nyårsfesten det ”pratades” om, som inte verkade säkert, är säkert, det kommer bli en, jättekul, men det fick jag höra från Anders. Jag bara längtar hem. Lite. Känner mig lite utanför kanske. Sedan blir jag rädd och jag vet att det är fånigt. Men att ha ett långdistansförhållande. Är svårt. Jag har ju egentligen ingen aning om vad som kan hända där borta i Sverige. Det här har ingenting med svartsjuka att göra eller dylikt utan bara vetskapen av att saker och ting faktiskt kan förändra sig. Och om något nu skulle förändra sig. Om A inte skulle orka längre eller om jag inte skulle orka längre. Och jag sedan kommer hem. Kommer jag fortfarande få vara med? Kommer jag vara inbjuden till denna fest?

Jag vet att jag är dum. Dumma tankar. Som bara har med rädsla att göra. Rädsla att förlora mina nära och kära. Men kanske inte är så konstigt det heller att bli rädd för, borde egentligen kanske ha kommit tidigare? Jag visste ju någonstans från början att den rädslan skulle komma, den rädslan som gör att man längtar hem.

Så varför, har jag nu blivit rädd helt plötsligt? Jo, för att verkligheten kom ikapp mig, och varför kom den ikapp mig? Jo, för att A var här och hälsade på en vecka. Var en helt otrolig vecka, rolig och fin. Jag kände av hur kär jag var igen. Som sagt långdistansförhållanden e cp. Och jag som har förmågan att stänga av när det blir för svårt. Jag saknar honom definitivt mkt mer nu än vad jag gjorde innan. Saknaden innan blev till en vana. Saknaden blev bara till ett ord till slut. Låter ju hemskt men när folk frågar en hur det går med ens förhållande, när man knappt har ett förhållande, så blir det till slut till en vana att säga det,” jo, det går bra, tack o lov för skype, jag saknar honom ”. Sen när man aldrig ses. Nej, usch, allt blir till en otäck vana. Man känner sig nästan kall. Men den här veckan var fin, han fick träffa de vänner jag gillar bäst. Han missade ju tyvärr Maria men. En annan gång! Jag fick känna av hur det var att ha ett förhållande igen. Jag fick känna hur ett förhållande SKA kännas. Tror dessutom jag berättade mer om mig själv än vad jag gjort innan för honom. Alltså öppnar jag upp mitt skal, blir ännu mer sårbar (farligt farligt, jag som loooooooooovade mig själv att inte öppna upp mig igen, så mkt, så snabbt!). Jag upptäckte dessutom hans sidor som inte är ”grabbiga”, haha, ett tag trodde jag ärligt han bara bestod av ”grabbiga” sidor. Och jag uppskattar ju dessvärre många gånger de andra sidorna. Som jag nu såg han hade. Men, ja, jag vet inte, vad som skulle varit bäst egentligen. JAG ÄR JÄTTEGLAD han var här, men att upptäcka hur ett förhållande faktiskt ska vara gör det också väldigt mkt svårare. För nu kommer det bli sådär igen. Höras av ibland. På skype. Skype kommer snabbt bli sjukt tråkigt och han kommer att se på teve medan jag gör mina läxor o vi säger något ord då och då. Och ärligt talat, mina känslor skriker just nu, JAG VILL INTE HA DET SÅ.

Och det gör mig också fruktansvärt rädd.

Men snart kommer jag hem. I december. Då får jag träffa er alla igen. Sedan åker jag igen. Men kommer förhoppningsvis fått min dos då. Just nu får jag nöja mig med de andra galningarna. Och är ju inget större fel på dom heller. ;)