ATT GE SPRUTOR

Ah! Jag blir tokig! Jag gick till affären idag och kände ett starkt sug att gömma mig hela tiden bakom alla varor. Var rädd att möta på Francisco för han har fått för sig att jag, jag är personen som ska ge hans flickvän en p-spruta! Mötte på honom i tisdags i början på min sjukdom i affären. Hans sätt att säga hej till mig var att låtsas vara en annan person som försökte sno min baguette ur min korg. Jag blev ju måttligt förvånad. Var lite roligt.  Men så kom det. Efter ett tags gående i affären. Är en jäääkligt stor affär jag snackar om. 

Han anser, att eftersom jag jobbat med vård. Ska jag kunna ge en spruta. En P-spruta. På hans flickvän. På skinkan. 

JAG?!? VA?!

Jag är livrädd för sprutor. att ge och att ta! Ska jag nu plötsligt ge en spruta till en okänd tjej jag inte känner och kanske göra totallt fel? Nej, inte! Inte det inte. Jag vägrar. Förklarade snällt för Fransico att jag nog inte skulle palla det. Men han fortsatte att fråga, med sina hundvalpsögon ( jag hatar dom där ögonen!!!). och jag höll mig vid mitt svar. NEJ NEJ NEJ NEJ

kände mig väldigt elak. men. nej. kan inte. Men han sa att  han skulle fråga igen. Och försöka med något apotek innan vilket jag gick med på. IGÅR - när jag låg o sov så sött i min säng ringde min hemtelefon 

Min hemtelefon är inte aktiverad så det är endast folk i huset som kan ringa till den och jag kan endast ringa folk i huset. Alltså kunde det ju vara lite andra människor. Men som jag sa innan. Febrig och orakel. Jag vet allt. Och det slutade inte ringa. Jag visste. Det var han. Till slut drog jag ur kontakten. Vägrar ge sprutor. Alltid. Speciellt med skyhög feber. 

Kontakten till min telefon är ur och jag känner mig hemsk. Men jag har ju sagt nej så det ska vara okej? Och jag ligger dödligt sjuk så det e okej att inte svara i telefonen eller hur? 

VARFÖR BER HAN MIG OM DET HÄR?!