DAG1

1 SEPTEMBER PÅ FLYGPLATSEN

JISSES!

Vilken dag. Sitter på flygplatsen nu i Frankrike medan jag skriver det här. Den största flygplats jag någonsin varit med om. Flygresan gick bra, sov på ngt vänster och drömde märkligheter och tror, jag är inte helt säker, men tror att jag dreglade ett ton. Det syns inte på mig någonstans men känslan, haha. Hade tur också, i alla fall enligt mig. Hade från början ytterplatsen i gången på rad där tre personer kunde sitta. De två innersta sätena blev aldrig upptagna, alltså hoppar jag självklart in på fönsterplatsen, efter en stund sätter sig en gubbe på ytterstolen (alltså min stol) och använder stolen bredvid oss som plats för papper och grejer, VÄLDIGT SKÖNT ENLIGT MIG! Fick man vara lite ifred.

Innan jag somnade så såg jag att det var väldigt vackert där ute, molnen. Molnen. Sockervadden! Kändes som ett mysigt duntäckte innan jag somnade.

Vaknade upp sedan, och vi var framme. På Charles De Gaulle, som jag sa nyss var väääldigt stor. Eller ja är, jag sitter ju här nu som sagt och skriver. Vi kommer fram, kommer ut från planet. Allt ser väldigt litet ut men sedan ser jag en skylt där det står baggaget och en pil neråt. Ett rullband neråt som slutade upp i lite uppförsbackar och nedförsbackar då och då. I en grotta. I mina ögon en grotta. Jag åkte på ett rullband i tio minuter i en grotta med uppförsbackar. För att få komma till min packning. Då började jag någonstans förstå. Och bli jävligt rädd, hur i helvete skulle jag hitta tåget?! Började i alla fall med min väska. Det gick bra. Och gick sedan mot ett exit. Kom ut i en mindre terminal och det stod verkligen ingenting om tåg någonstans. Till efter en stund då jag virrat runt. ( inte som en galning, var så pass förståndig idag att bara ta det lugnt, annars blir ju allt bara värre).

Såg då att man skulle gå neråt vilket jag gjorde. Och ytterligare neråt igen… Sedan kom jag fram till en ytterligare terminal. Och en gångväg mot ngt slags pendeltåg. Och där fanns skylten. Att dit skulle jag ta mig om jag skulle ta tåget. Så jag åkte pendel i tio minuter, kanske tillomed en kvart i en flygplats, PÅ EN FLYGPLATS, I EN FLYGPLATS. Det kallar jag stort. Sedan var jag ÄNTLIGEN framme där jag skulle vara vilket slutade med köande i en timme för att få en tågbiljett. Biljetten jag var ute efter fanns självklart inte, men en lite senare. Tre timmar senare. ..

Då kom rädslan, studenthemmet skulle ju möta mig och fixa med mitt rum/lägenhet vid klockan sex, inte halv nio. Alltså var jag tvungen att ringa de och berätta. Rädslan blev bara värre när min mobil inte ville tala samma språk som mig, och inte någon annan heller här för den delen, :p Så .. Eftersom jag faktiskt försöker vara en vettig människa, och lugn tänkte jag att då får jag väl helt enkelt hitta mig ett telefonkort. Enkelt. Simpelt. Väldigt bra. Telefonkiosker och automater finns ju trots allt i det här landet. Och då var frågan… Var skulle jag hitta ett telefonkort. Hittade en automat man kunde kpa ifrån men eftersom jag heter Christina och ibland leds av otur, så funkade ju självklart inte den. MEN FÖRSTÅ, jag höll fortf lugnet. Frågade runt bland lite folk men ingen hade någon aning om var man kunde finna några sådana kort. Till slut gav jag upp, hade åtminstone några timmar på mig att ringa studenthemmet. Så jag gick och växlade mina sista svenska pengar. OCH DÄR DÄR NI!!! Där frågade jag och så visade det sig att det var hon som sålde telefonkort! HA! Så äntligen fick jag ringa de, och de sa portvakten skulle lösa allt åt mig och att det inte var någon fara.

Heldag här på flygplatsen. Satte mig och läste ur en pocket jag köpte på Arlanda, akta sig för tristessen, har inte läst så mkt utav den men handlar om en tjej som inte gör annat att tänka på sex, haha. ”Men ja, sex är ju underhållande. Ingen tristess för mig. Fick lite skratt. Första stycket, första kapitlet börjar så här… : ” Det är en fråga jag stället mig själv varje timme. Alla kvinnor kan väl inte tänka på att knulla hela tiden? Är det vanligt att andra kvinnor tittar män i skrevet när de är ute och går? Bedömer andra kvinnor knullbarheten på alla män de träffar? …….”

Sedan gick jag och åt. DEN GODASTE MACKAN HITTILS ;) fylld med massa av allt. Helt otroligt gott. .

Och folket är trevliga här. På en flygplats. Alla verkar så glada och nöjda. Varje fall än så länge. Van vid att folk kan vara galet stressade och trista på flygplatser men icke. Och en massa har pratat franska med mig. Har förstått hälften men de verkar gilla att prata så spelar nog inte så mkt roll :p var en tant som började babbla med mig eller med sig själv, jag vet inte, hon var irriterad på en annan person som hade varit i hissen (ja, vi åkte hiss) i vilket fall pratade hon, mkt. Sedan gick hon av och jag stod och skratta för mig själv. Sedan var jag ute igen. På det ända stället man kan röka. Och mådde bra. Stirrade på en ganska ful märklig motorväg men mådde förträääffligt bra. Klarat alla skumma hinder, och snart framme. Inte riktigt snart. Men börjar känna mig hemma här på flygplatsen. Så trist och lämna den sen ;) Och jo fransmän, de är ju som de är, haha. Men tack och lov har ingen varit för jobbig i alla fall, busvisslingar och låta en gå före i kön, frågat om man behövt ngn hjälp. Inte så farligt. Men man märker ju ändå.

Imorse var jobbigt. Sorgligt. Hejdå. Ta farväl. Hu. Ju närme vi kom flygplatsen desto mer ryggade jag tillbaka, kände den där härliga klumpen i halsen, i magen. Dystert och ja, jag vet inte. Jobbigt. Känslomässigt hemskt. När kommer jag få hålla om honom igen? Snart, hoppas jag. Skrämmande känsla det här. Långdistans. Herregud. Får se till att hitta en riktigt bra kudde.

Nej nu ska jag ta mig iväg igen och kolla runt läget här på flygplatsen, kanske hitta ngt godis till tågresan. Den här resan är ju inte över på länga vägar.

Sweet harmony - the beloved - låten gör mig precis som titeln. Prova!