Dreams be dreams - Jack Johnson

She's just waiting for the summertime
when the weather's fine
and she could hitch a ride out of town
and so far away
from that low down good for nothing mistake
making fool with excuses like"baby that was a long time ago"but that's just a euphemismif you want the truth he was out of control
but a short time is a long time when your mind just won't let it go
well summer came along and then it was gone and so was she but not from him cause he followed her just to let her know
her dreams are dreams
and all this livin's much harder then it seems
"but girl don't let your dreams be dreams, you know this livin's not so hard as it seems
don't let your dreams be dreams "

Var nyss på universitetet för att vara seriös och kopiera en del av litteraturen som ska användas till min kurs som börjar på måndag. Var alldeles själv, inte direkt många som vill vara på universitetet en lördageftermiddag. Lyssnade på Jack Johnson, på låtar jag inte hört förrut. Då kom den. "Dreams be dreams". Och det var precis den låten jag behövde höra.

För det är ju så det är, låt inte drömmarna bara vara drömmar. Gör något åt det :)

En framtid, en framtid att nå sina drömmar

Guillaume, fransmannen fick mig att inse vad jag borde göra. Samma sak med ett flertal av de i korridoren.

Jag hade en dröm en gång, som fortfarande finns kvar men som på något sätt tynade bort ju mer jag kom in i min vardag med jobb, pojkvän och även det att flytta hemifrån.

Frankrike, franska... Det var en stor dröm jag hade i högstadiet och gymnasiet. Att åka bort ett år och bo och leva i Frankrike, då ville jag till Paris, men idag har jag ändrat mig en del angående den staden.

I vilket fall. Jag hade en dröm, en dröm jag borde nå och få uppleva. Hinder, en hel massa hinder var vad jag hade då. Något som jag självklart kunde ändra på men jag var nog inte tillräckligt mogen för det.. Men nu, inga hinder. Och en hel del mod.

Jag tänker inte åka till Frankrike för att följa fransmannen, han har sin plats i Canada nu. Men däremot, när jag fick se honom hur han packade sina två väskor för att bege sig till ännu ett nytt land fick jag ett mod, att varför kan inte jag göra samma sak? För det kan jag ju! Det är det jag vill göra. Och ingenting hindrar mig. Så därför ska jag uppnå mitt mål och min dröm och flytta. Till Frankrike, till Montpellier förmodar jag. Plugga franska, leva och må..

Som jag också sa, flera i korridoren har fått mig att känna jag måste iväg, det är ingenting de har sagt just, men att få se hur de kommer hit ensamma och tar till sig ett nytt land att leva i får mig att inse desto mer att det är något man borde göra.

Så, i september, tänker jag ta mig iväg. Nu är det bara upp till skolan att vilja ta emot mig.

JAG ÄR SÅ UPPSPELT OCH LYCKLIG ÖVER DET HÄR BESLUTET.

Äntligen!

Life goes on

Oh life goes on
And it's only gonna make me strong
It's a fact, once you get on board
Say good-bye, 'cause you can't go back
Oh it's a fight, and I really wanna get it right
Where I'm at, is my life before me
And this feelin' that I can go back
Life goes on, make me strong

alldeles rätt!

En ny dag, nya tag

*tvätta
*helst städa o möblera hela rummet
*skaffa glödlampa
*iväg o jobba
................

Tankar och funderingar, hela tiden. Gjorde jag rätt, eller rentutav en hel del fel? Så har jag gått omkring efter uppbrottet med F. Ena dagen är man totallt hopplös och vet varken ut eller in, nästa dag studsar man av lycka att äntligen kunna finna sig själv igen. Upp och ner, upp och ner. Vill ha ett mittemellanting, ett ständigt upp. Men gissar ju klart på att det är en process som vill ta sin tid..

Jag tror visserligen jag är på rätt väg nu, ser det bra i det hela. Någonstans vet jag ju självklart det här var det bästa beslutet. Förhållandet knäckte mig och jag vill gärna tro honom med, men det hålelr han ju inte med om. Jag vet åtminstone vi inte mådde bra med varandra, jag gjorde åtminstone inte det. Ständiga bråk, ständiga tjafs. Hela tiden, och det började redan efter två månaders förhållande, hur gott bådar det egentligen?

PSORIASIS- det är ngt jag tydligen har. Och det fick jag mkt utav med honom. Vilket tyder på en inre stress som visar sig på kroppen.. Vad säger de nu, huden är själens skal...

Nackdel/fördel är att jag hela tiden vill ha något att göra, många gånger festa, umgås med vänner, det är ju då jag mår som bäst. Varit väldigt mkt sånt sedan uppbrottet. Och jag mår bra utav det men någonstans tror jag det inte är helt vettigt att ränna runt på det sättet heller. Men va fan, jag mår ju bra, inte sant!? Så processen underlättas säkert utav det.

En sak är säker, ibland behöver man vara ensam och hitta sin trygghet. Åtminstone jag, då jag tidigare alltid sökt den hos andra, ett slags beroende antar jag.. Men nej nej, nu är det dags att finna mig själv! Och ta försökt till att blogga, om jag nu är så intressant, det vet jag inte :p

CIAO!